Möte med Svanar

För någon månad sedan promenerade jag runt vinterviken och trekanten i Stockholm, i denna härliga period när vår och sommar möts och naturen överallt sjuder med liv. Mitt på gångbanan låg en majestätisk svan, vars imponerande partner stod en meter bredvid och vakade. Den vakande svanen spände ögonen i varje person och sällskap som närmade sig och tydliggjorde med all klarhet att man gick förbi den på egen risk. Svanen som låg ned visade med samma tydlighet att den inte tänkte flytta sig, inte så mycket som en centimeter. Jag kunde inte annat än stanna upp och bevittna denna scen, där natur, djur och människor utspelade ett miniatyrdrama. Var gång någon kom emot dem (det var en vacker helgdag, så många personer var i rörelse), visade den liggande svanen sitt totala ointresse av människor, samtidigt som den vakande svanen gjorde sig beredd för anfall…

Min dotter, som av tidigare erfarenheter har viss respekt för svanar, gick varsamt fram för att ta ett kort, varpå vår väktarsvan ställde sig på ett ben, slog ut vingarna och böjde sitt huvud. Under tiden fick människor och barnvagnar ta sig ut på gräset i en båge runt dem. En barnvagnskörande ”lattemamma” verkade dock se det som alltför ansträngande att gå några extra meter, varför hon med bestämd min, och själv täckt bakom sin barnvagn, vägrade vika undan för den liggande svanen. Likt en kinesisk stridsvagn marscherade hon fram för att tydliggöra att människan var satt att härska över djuren, att allt ”djuriskt” motstånd var meningslöst.

Väktarsvanen var upptagen med att hålla obehöriga på avstånd åt andra hållet, vilket vår lattemamma nog ska vara glad för. Så vad gör den liggande svanen när en konfrontation är oundviklig? Vänder några centimeter på sitt huvud och blickar ned på det anstormande ekipaget, med något som i mina ögon utstrålade förakt, både mot personen i fråga och måhända även för människans fåfängliga framfart över naturen. Lattemamman, obenägen att ta in det hela som ett misslyckande, väjde i sista sekund för att passera svanen med ett par centimeter till godo. Turligt nog för hennes barn gjorde ingen av svanarna utfall mot vagnen, som den liggande svanen enkelt hade kunnat stoppa ned huvudet i för att bita till. Oberörd stormade hon vidare, medan scenen präglades in i betraktarnas ögon.

Några veckor senare var det dags för nästa närkontakt med svanar, denna gång när det gamla kultbandet Swans kom till Hornstull för en oförglömlig spelning. Vid en liknande strandpromenad som ovan, möttes denna gång en avslappnad Michael Gira med stor cowboyhatt, cigarr och två flasköl, som passade på att njuta av ett underbart Stockholmsväder vid vattnet. Efter att ha fokuserat på andra musikprojekt sedan gruppen dödförklarades 1997 upptäckte han förra året att en ny Swansskiva var på väg, men poängterar noga att det inte är någon nostalgiskt återförening utan hans sätt att röra sig framåt, vilket resulterade i den nya skivan, My Father Will Guide Me Up a Rope to the Sky.

Som kontrast till detta uppsluppna möte ute i det soliga fria vädret, kommer Gira senare ut på scenen i en liten mörk lokal med oerhört fokus och utan intention att bjuda på några andra publikfrierier än knappa två timmars underjordsmanglande. Ingen av deras lugna låtar spelas, inte ens någon som bjuder publiken på någon förlösning i form av refränger. Cowboyhatten åker snart av och Gira åkallar Jesus att nedstiga, likt en domedagspredikant som skådar eller till och med uppväcker apokalypsens frammarsch. Upplevelsen styrs alltmer mot att befinna sig inne i ett alkemiskt slutet kärl, där en konstant kokning pågår under ett hermetiskt insegel, där den enda rörelsen är mellan putrefaction och fermentering. Ingenting släpps ut, ingenting kommer in. Ljudmattor utan vare sig begynnelse eller ände kokar runt i både det yttre och det inre, där varje stråk av själens mörker omfamnas. Transformationen sker dock genom det konstanta kokandet; det är inte en konsert som pö om pö bjuder ned publiken in i tillvarons hålrum för att lämna dem där, det är snarare en föreställning som utgår från sådana hålrum för att tillvarata den oerhörda kraft som ligger förborgad där. Och däri ligger även förlösningen, för den som mäktar med att uthärda.

Inom alkemin motsvarar det arbetet med den svarta korpen, för att genom påfågelns färger (själens mysterier) erhålla den vita svanen – den fixerade vita stenen. De två alkemiska eldarna, eller de två lejonen, det röda och vita svavlet, som skall förenas för att skapa den röda fixerade adamsjorden. Denna svärta, när den fuktiga alkemiska elden dominerar, är dock det som mänskligheten tenderar att söka undfly från, då den allt för starkt påminner oss om vår dödlighet. Alkemin lär dock ut hur, genom den torra alkemiska elden, påfågelns regnbågsfärgade stjärt är medlaren mellan svärtan och vitnaden, och sålunda hur korpen kan transformeras till en svan. Vilket följande utdrag från Solens och Månens hermafroditiska barn får avsluta med:

Paragraf ix.

Vad vår fuktiga elds natur

Är för kraft, visar denna figur:

Öka elden med eldens kraft

Så blir jorden till vattnets saft,

Och Solen och Månen båda avlider,

Föds tvåfaldigt pånytt genom eld och framskrider,

Då vatten, eld, luft och jord

Skapar en röd fixerad jord:

Så har det första verket nått sitt slut

Och framfött Solens son som tribut.

Kanon ix.

Efter detta växer en svart korp fram, mycket dyrbar.

Lyckosam bortom ord är den som en sådan har:

Håll elden stabil och ta det varsamt och lugnt,

Så framträder många färger som en vändpunkt.

Kanon x.

Härefter börjar en vitnad sig påvisa,

När det är högt, kommer du det prisa:

Det transmuterar kvicksilver och bly

Så även tenn och koppar från högan sky

Till fint silver, nytt och begåvat,

Detta har Den högste utlovat.

Paragraf xi.

När påfågeln förlorar sin svans

Kommer följaktligen Dianas glans:

Den vita svanen låter sig därigenom skådas,

Månens prydnad, som över massan bebådas:

När Venus, Mars, merkur och tenn

Förvandlas till silver av vår vän:

Av sina likar måste den genomträngas,

Så arbetet genom upprepning kan förlängas:

Sålunda ökas svanens kraft, och anbefaller

Att till silver förvandla alla metaller.

/Husalkemisten 2011-06-03