Förvandlingens labyrint

Det är den sista sensommardagen innan allting sätter igång… Jag är på gudinnefestival och i den 29-gradiga hettan sitter prästinnor och andra intresserade utspridda på en stor gräsmatta i en vacker trädgård. En labyrint utlagd med stenar i gräset lyfter mitt sinnelag och frigör tanken och känslan från den tunga dallrande luften. Jag älskar labyrinter och dess möjlighet till att häva ödets dualism så att motsatserna i liv och död kan upphöra och den gudomliga försynen träda in.

Jag var nyligen hemkommen från den italienska lyxpilgrimsresan mellan Rom och Pisa som avslutades med ett besök i staden Lucca som lockat mig med en grekisk labyrint på San Martino-kyrkans yttervägg. Om den otroligt kraftfulla labyrinten i Chartres är den största jag vandrat så var detta onekligen den minsta vad gäller yta. Man låter i Lucca sitt finger följa labyrintens mönster för att på så vis göra sig redo att gå in i kyrkan och stå ansikte mot ansikte med Volto Santo – det heliga ansiktet.

Detta borde vara en av kyrkans stora sevärdheter med tanke på att det är ett konstverk gjort av en som var närvarande och såg Jesus på korset enligt traditionen. Legenden säger att den är gjord av Nikodemus som var Jesu lärjunge och som tillsammans med Josef av Arimatea tog ner hans döda kropp från korset på Golgata.

Jag får emellertid en känsla av att man sökt dölja denne mörke och sorgsne Jesus för nyfikna blickar och mitt eget besök höll på att avslutas innan det ens hade börjat genom att en vakt ville kasta ut mig för att jag trotsat fotoförbudet och inte heller hade beslöjat mina nakna axlar.

Tanken på vad människosonen med det heliga ansiktet fått utstå i form av misshandel och smädelser utan att för den skull svara med vrede, men kanske ändå upplevt en avgrundsdjup sorg som också Volto Santo gav ett uttryck för, gav mig kraft att negligera den arge mannens anklagande blick. Dotterns kärlek räddade mig kvar i kyrkan genom att hon gav mig sin sjal och sprang till bilen för att hämta en till sig. Kärleken var den kraft som Kristus kyrka valde att bejaka och det var också kärleken i Ariadnes röda tråd som räddade Thesues ut ur labyrinten efter det han besegrat Ariadnes bestialiska halvbror Minotauren. Bredvid labyrinten utanför kyrkan stod att läsa: Det här är labyrinten byggd av Dedalus av Kreta; alla som där trädde in var förlorade, utom Theseus tack vara Ariadnes tråd. Ariadne är också spindelgudinnan som väver matrisen ut ur det ursprungliga mörkret likt spindeln väver sin väv/labyrint.

Jag mediterade en stund i kyrkan efter det att resten av familjen gått ut för att sätta sig på ett café. Det slog mig att jag så många gånger besökt olika svarta madonnor men att det här var första gången jag mött en manlig motsvarighet i den mörke Jesus. Efter meditationen köpte jag en avbildning av Volto Santo i mörk lera och ett flertal vykort. Den sure mannen som tidigare fått mig att tänka på den sure Kristus, dvs. vredesvinet eller det gröna lejonet i alkemin, stod i kassan. Jag gav honom jämna pengar med ett leende varefter han gav tillbaka en summa och med en oväntad respekt i sitt uppträdande sa att korten var en present. Lycklig gick jag ut ur kyrkan och la handen på labyrinten tänkandes att det är en nåd att få vara med när det sura vinet plötslig blir sött, liksom kraften i alkemins röda lejon. (Traditionen i Lucca kan du läsa mer om i Kathleen McGowans Kärlekens bok.)

Minnet från Italien väcktes till liv vid åsynen av labyrinten i gräset och jag är sugen på att börja min vandring. Men eftersom klockan är tre så lade jag mig istället på rygg i gräset bakom den. Jag fäster de små hörlurarna i öronen och på min mobil kan jag avlyssna ett radioprogram i P1 som heter Livet & Döden. Det är en utmärkt existentiell, filosofisk och spirituell programserie som Erik Schüldt står bakom och i dagens avsnitt som hette Förvandlingen och som handlade om alkemi var jag intervjuad. (Länk mp3) Jag försjunker ner i ett vilsamt medvetande allt medan jag lyssnar till Eriks intressanta historier om Nordenskiöld (se en tidigare blogg) och Strindbergs alkemi och till en Iskonstnärs filosoferande om förvandlingen av sitt material – fruset vatten.

Jag rycker till när jag hör mig själv säga: utifrån alkemin så pratar man om att tvinna livet och döden, att de är som nästan ödestrådar och när man någonstans har jobbat länge med att tvinna de här trådarna så börjar man se väven ungefär som i filmen Matrix. Man börjar se en matris och då börjar den här ödesväven bli synlig och då kan vi också bli delaktiga mycket mer i vårt öde eller öppna oss för andra verkligheter(…) När vi häver ödestron som man klassiskt gör genom att vandra i labyrinten så kommer man in till centrum där igen guldet eller skatten eller helheten är.

Livet & döden på tema Förvandlingen är slut och jag sträcker på mig som en katt och reser mig upp för att åter träda in i förvandlingens process. Jag går fram till labyrinten, ber försynen om nåd och börjar så min vandring längs med Ariadnes röda kärlekstråd…

/Husalkemisten 2010-08-19