Hermes syn

En gång, då Hermes var i svår själsnöd, varseblef han, i början dunkelt, gestalten af en människa, och denna gestalt blef allt mera strålande och växte till jättelik storlek. Gestalten, som var af obeskriflig skönhet, såg på Hermes med outsäglig mildhet och talade till honom sålunda:

”Du lider, o jordens son. Jag kommer för att förläna dig styrka, ty du älskar rättvisan och söker sanningen. Jag är Pymander, den Allsmäktiges tanke; äska af mig, och hvad du äskar skall gifvas dig.”

”Herre”, svarade Hermes-Thoth, ”gif mig en stråle af ditt gudomliga vetande!”

”Du har gjort ett godt val”, svarade Pymander, och därför skall du få hvad du åstundar.”

Och i den samma stunden bortfördes Hermes i hänryckning, och ett skådespel, som mänskligt tungomål ej förmår beskrifva, framträdde för hans syn. All den härlighet, alla de gestalter, som den lifligaste fantasi förmår tänka sig, uppenbarade sig för honom en sfär af bländade ljus, som omgaf honom öfverallt. När Hermes, tjusad, försjönk i åskådandet af denna underbara härlighet, försvagades ljuset; synerna, som han sett, upplöstes i kaotiskt mörker, och detta mörker uppfylde honom med obeskriflig förfäran. Ur mörkret framträdde ett starkt dån, liksom af ett våldsamt tordön, och en röst, som var mäktigare än tordönet, ropade ut i detta naturens uppror.

”Det tycktes mig”, säger Hermes, ”som vore denna röst det försvunna ljusets röst, och som om Guds Ord framgick därur. Detta Ord framfördes af en himmelsk vattenström, hvars svalka jag förnamn, och i detsamma utgöt sig en ren och klar eld, som fördelade sig öfverallt i luften. Fin, som vore den ande, flöt denna luft mellan vattnet och elden, och i dess vågor sväfvade vår jord i jämvikt, en ännu icke format materiesamling, som väntade att skapelsen skulle börja. Guds Ord satte denna värld i rörelse, och allt efter som rörelsen blef starkare återvann ljuset sin styrka och otaliga skapelseformer framträdde på nytt i oafbruten följd. Allt detta tyckte jag mig se i min tankes spegel, och därefter förnam jag Pymanders ljufliga, gudomliga röst, som talade och sade:

”Tanken är Gud Fader, Ordet är hans Son, och de tu äro oupplösligt förenade i all evighet och deras Förening är Lif. Tanken och Ordet frambringa den Allsmäktiges Gärningar. Från den Allsmäktige utgå Sju Andar, som äro verksamma i Sju Världar, och dessa Världar innehålla de varelser, som utgöra Världsalltet. De Sju Andarnas verksamhet i Världarna kallas Ödet, och Världarna själfva äro inneslutna i Gudomens Tanke, som genomtränger dem i evighet. Gud har gifvit de Sju Andarna herravälde öfver Elementen och uppdragit åt dem att frambringa de föreningar, som Elementen ingå, men Han har skapat människan efter sin afbild, och enär hon är danad efter denna afbild, har Han gifvit henne förmåga att inverka på den Jordiska Naturen.

”Men människan, som såg, att den Högste Skaparen var hennes fader, intogs af ett starkt begär att göra sig jämlik den Allsmäktige och åstundade att intränga i de kretsar, öfver hvilka det icke var henne medgifvet att härska. Enär hon sålunda rubbade den Gudomliga Harmonien hemföll hon under straff, och straffet blef, att hon gjordes till slaf under sin egen kropp. Odödlig genom sin Ande, som är Guds afbild, gjorde hon själf sig dödlig genom sin kärlek till obeständiga och förgängliga ting. Dock har frihet lämnats henne, på det att hon, genom en djärf ansträngning, må kunna lyfta sig tillbaka till sitt ursprungliga höga ståndpunkt genom att frigöra sig ur träldomen under kroppen och inse sin Odödlighet. För den skull vill Gud, att hvarje människa erhåller kunskap om huru hon skall lära känna sig själf och urskilja sitt osynliga Högre Jag, för hvilket den synliga formen endast är det yttre grofva höljet eller skalet. När hon blifver i stånd att igenkänna sig i den Tvåenighet, hvari hon är skapad, lockas hon ej längre af föränderliga, förgängliga former, hennes tankes enda åstundan är då, att under färden genom odödligheten söka och eftertrakta den fullkomliga skönheten, hvars åskådare är den konungsliga gåfva, som utlofvats åt det återupprättade förnuftet. Den människa, som öfvervinner de sinnliga frestelserna, förökar sin själs förmögenheter, Gud tillmäter henne det Ljus, hvaraf hon gör sig förtjänt, och tillstäder henne så småningom och i allt fullkomligare mått att under detta lifvet genomtränga Naturens djupaste Hemligheter. Men den människa däremot, som dukar under för köttets lockelser, hemfaller allt mera under de ödesdigra lagar, som styra Elementen, och genom att blifva deras byte dömer hon sig själf till beständig okunnighet, hvilket för Själen är det samma som död. (Den Själ, som syndar, skall dö; Hvad gagnar det människan om hon vinner hela världen, men förlorar sin själ? heter det i evangeliet.) Säll den Jordens Son, som bevarar Gudomens afbild ren och aldrig försätter sig i mörkret genom att påtaga de gröfre lustarnas täckelse. När den stund nalkas, då han skall lämna denna världen, återvänder kroppen till materiens rike, men Anden, som frigjorts ur detta timliga skal, upplyftes ofvanför de Sju concentriska Cirklar, som omgfiva vårt Jordiska Världssystem. I Månans värld blir han medveten om sin odödlighet, i Merkurius värld göres han okänslig, i Venus klädes han i oskuldens klädnad, i Solens undfår han förmåga att utan att bländas uthärda Gudomens härlighet, i Mars värld lär han ödmjukhet, i Jupiters sättes han i besittning af det Gudomliga Förnuftets skatter och i Saturni rike får han skåda den sanning, som innebor i all ting i deras oföränderliga färgring. Bortom den sista af dessa sfärer råder Världarnas Oändlighet, som under pilgrimsfärden genom himlarnas himlar sträfvar att nå fram till den högste Guden, hvilken denna Oändlighet – ett evigt symptot – oafbrutet nalkas utan att någonsin hafva uppnått honom.”

Så talade Pymander (den Allsmäktiges Tanke), och den Gudomliga Uppenbarelsen drog sig tillbaka i sin Himmelska Helgedom. Men den hade upplyst Hermes-Thoths själ, hade invigt Hermes till en Messias, som skulle för mänskligheten förkunna den höga hemligheten om Själens bestämmelse. Af detta fragment ur ”Pymander” framgår tydligt och klart, att den Ende Guden, han som är Osynlig, Outsäglig, Allsmäktig och Oändlig, har Sju Andar eller Ärkeänglar, som äro Hans viljas Budbärare, Redskapen för Hans Försyn. Tron på tillvaron af Himmelska Andar, som äro medlare mellan Gud och människor, framträder således såsom en tydligt formulerad lära tusentals år före Kristi födelse, såsom en lära, hvars tillvaro icke kan förnekas. Äfven den kristna teologien förkunnar, att Änglar medverkat i alla de stora tilldragelser, hvarom Gamla Testamentet, Evangelierna, Apostlagärningarna och Uppenbarelseboken berätta. Alltifrån Kerubim, som med sitt blixtrande svärd vakta ingången till det förlorade Paradiet, ända till Änglarna med de sju basunerna och de sju vredens skålar, har Änglavärlden städse ingripet i mänsklighetens religiösa historia.

– Från den svenska esoteriska tidskriften Psyche 1905