Diktarens dröm
August Strindbergs jubileumsår har precis inletts den 22 januari och det är inte utan en viss förtvivlan som jag tar del av medias bevakning av de kommande evenemangen. Födelsedagssång utanför Dramaten, premiärer på Strindbergs stora klassiker som Till damaskus (som vanliga år anses alltför svårspelad) och Spöksonaten. Allt det kunde ju vara helt underbart men Gud, så trist, så präktigt, dödstråkigt och ospirituellt!
Som gammal Strindbergsälskare med många års studier på bl. a Universitetet kring Strindbergs dramatik och flera års arbete på Strindbergsmusset bakom mig borde jubileet fylla mig med glädje men när jag läser om regissörer som försöker få bort flummet i Strindbergs pjäser och tar del av institutionernas olika försök att göra Strindberg levande så känns det bara mossigt. Jag förstår institutionsteatrarnas fäbless för att spela Spöksonaten för dramat kan ses som en spegling av deras egen verksamhet. Strindberg själv sätter ord på min upplevelse: ”I Sverige händer så lite att det händer mindre än när det händer ingenting.”
Finns det då inget som lockar i jubileumsårets program? Jo, faktiskt har Dramaten en förställningsserie som de kallar Satans Strindberg och man kan läsa följande om den: ”Utgångspunkten för arbetet är Strindbergs Ockulta dagboken, skriven 1896-1908 och fylld med fragmentariska anteckningar och funderingar kring magi, alkemi och mystiska symboler. Arbetet inleds med födelsedagskalas 22 januari (Strindbergs födelsedag och premiärdagen för Spöksonaten på Lilla scenen) och avslutas med begravningskaffe 14 maj (Strindbergs dödsdag) då en katolsk präst ska röka ut eventuella onda andar.
– Jag kliver in i en infernokris med mina skådespelare – och förhoppningsvis kliver vi ut på andra sidan i maj som tilltufsade små skrynkliga nyfödda barn. Vi ger oss in i religiösa grubblerier, trivial avundsjuka, lite tvångstankar, meteoriter som faller i Finland
– Det kommer bli en kollagekänsla. Snabbt, brutalt, sexigt och småaktigt. En premiär i månaden. Direktkontakt med änglarna, säger Malin Stenberg.”
Detta experiment låter faktiskt riktigt kul och helt i Strindbergs alkemiska anda. Jag fylls åter av hopp om Sverige vilket leder mig in på ett annat av mina favoritcitat av Strindberg: ”Min eld är den största i Sverige” . Den passionen är likt inspirationens eld inte är politiskt korrekt eller anpassad till samhällets rådande idéströmningar utan friflygande och genuint och sant skapande. Just denna unika inspirationseld eftersöker jag i den verksamhet som söker förmedla såväl Strindbergs ord (han kallade sig själv poetkemist) som hans anda. August Strindberg låter Diktaren ställa följande fråga till Dottern i Ett drömspel:
– Vad är dikt?
Och hon svarar:
– Ej verklighet, men mer än verklighet… ej dröm, men vakna drömmar…
Ja, det är det som jag vill att konsten kan återspegla. Inte bara den tredimensionella verkligheten utan något mer och så mycket större. Ett Drömspel inleds med en ”Erinran”, där Strindberg försöker förklara sin ”drömspelteknik ”
Författaren har i detta drömspel med anslutning till sitt förra drömspel ”Till Damaskus” sökt härma drömmens osammanhängande men skenbart logiska form. Allt kan ske, allt är möjligt och sannolikt. Tid och rum existera icke; på en obetydlig verklighetsgrund spinner inbillningen ut och väver nya mönster: en blandning av minnen, upplevelser, fria påhitt, orimligheter och improvisationer.
Personerna klyvas, fördubblas, dubbleras, dunsta av, förtätas, flyta ut, samlas. Men ett medvetande står över alla, det är drömmarens; för det finns inga hemligheter, ingen inkonsekvens, inga skrupler, ingen lag. Han dömer icke, frisäger icke, endast relaterar; och såsom drömmen mest är smärtsam, mindre ofta glättig, går en ton av vemod, och medlidande med allt levande genom den vinglande berättelsen. Sömnen, befriaren, uppträder ofta pinsam, men när plågan är som stramast, infinner sig uppvaknandet och försonar den lidande med verkligheten, som huru kvalfull den än kan vara, dock i detta ögonblick är en njutning, jämförd med den plågsamma drömmen.
Jag tycker hans Erinran så vackert beskriver Strindbergs filosofi i slutet av hans liv och jag hoppas att han själv kan njuta av livet på andra sidan eller var han nu är och med en munterhet se ner på sitt eget Jubileum i hans forna moderland Sverige. För även om jag upplever att Sveriges kulturetablissemang saknar den poetiska och spirituella dimensionen som jag älskar med Strindberg, så väcker just denna brist en längtan efter just det.
DOTTERN: Säg far, varför växer blommorna upp ur smuts?
GLASMÄSTAREN (fromt): Därför att de icke trivas i smutsen, skynda de så fort de kunna upp i ljuset, för att blomma och dö.
OFFICERN: Varför skall jag då vakta hästar? Sköta stall och låta köra ut strö?
DOTTERN: För att du skall söka friheten i ljuset
På Alkemiska Akademin har denna längtan efter det gudomliga ljuset inspirerat oss till att återigen öppna upp portarna till Salong Arcana. Under året som kommer erbjuder vi salonger som är skapade som små drömspel. Först ut är Månens sfär och vi kommer successivt arbeta oss upp genom himlasfärerna för att åter söka finna den himmelska harmonin och sfärernas musik genom de 9 musernas inspiration. Den tionde musan är diktaren själv som förmedlar den eviga helheten till vår splittrade jord. I ett drömspel kan vi läsa:
DOTTERN: Vad ser du i mig?
OFFICERN: Det sköna, som är harmonien i universum. – Det finns linjer i din gestalt som jag endast återfinner i solsystemets banor, i den skönt ljudande strängen, i ljusets vibrationer. – Du är ett barn av himmelen …
DOTTERN: Det är du också!
Salong Arcanas planetserie avslutas med ett större Mysteriespel där vi likt Indras dotter gör en uppstigning genom himlasfärerna för att åter öppna upp en portal till evighetens ljus. Välkommen att ta del av vårt alkemiska experiment!
Husalkemisten 2012-01-23
