Ordet som befriar

Ja, kära läsare varför ska då en tvåtusentalets alkemist egentligen skriva en blogg eller en artikel eller en hel bok för den delen? I söndags vaknade jag med brännande huvudvärk och insåg omedelbart att det berodde på att jag inte förvaltat min skrivarådra under julens välbehövligt sköna och vilsamma ledighet.  Det finns en magisk skiljelinje när Hermes skaparkraft inte har använts på ett tag, och då den plötsligt omvandlas till det merkuriala drakgiftet som äter upp en inne från. Denna morgon var just en sådan morgon…

Jag fick (som så ofta annars och som stärker min tro, mitt hopp och min kärlek till denna planeten med dess brokiga invånare) kaffe på sängen och läste SvD. Jag ögnade igenom tidningen och fann en artikel om en man, Greg Mortenson, som vigt sitt liv åt att bygga skolor till flickor i Afghanistan.  Hans stora patos för dessa unga flickor som sade att de var beredda att trotsa döden för att få gå i skolan, ingav mig livsmod. Han sade dock att talibanerna tyvärr rev några av skolorna, vilket fått honom att undra över varför dessa stora, starka och skäggiga män var så rädda för dessa små flickor och för att de skulle lära sig läsa och skriva.  Han gav i artikeln själv svaret på sin fråga: ”Jo, för att pennan är mäktigare än svärdet!”  Än en gång fick jag en anledning att skriva och jag påbörjade min planerade artikel om Maria Magdalena, där jag ställde mig frågan: Vad är det med denna gudomliga kvinna som får människor sedan begynnelsen av vår tidsräkning att både gå i döden för henne och att döda de som helgar henne?   Allt eftersom jag skev lade sig den brännande smärtan i mitt huvud. Drakelden fick istället mina ord att brännas ned på datorns uppslagna skärm.

Jag tackar dig Gud, för att du givit oss Hermes Thoth – alkemins men också skrivkonstens urfader. Jag tackar dig för att du givit oss ordet, ordet som befriar…

/Husalkemisten 2010-01-11