Merkurius och Kalliopes salong

En resumé av årets andra alkemiska salong som vi firade in vårdagjämningen med. Temat var Merkurius medvetandesfär och musan Kalliope, där Esaias Tegnérs mystika dialog Sångmön och Drömmen löpte som en röd tråd, vari Kalliope blir invigd av Onar i drömmens mysterier. Salongen leddes av Katarina och Tommy, med tvärflöjtsmusik av Björn.

Kalliope, hvars namn betyder skön röst, var en af de nio Sånggudinnorna och befattade sig med vältaligheten, men i synnerhet hjeltedikten. På en antik statue, funnen i Herculaneum, läser man också derföre på basen följande inscription: Kalliope har upfunnit hjeltedikten.

Guido Reni har här föreställt henne i ögonblicket af en poetisk inspiration i begrepp at skrifva. Deruti har han afvikit från Antiken der man alltid gaf henne til attributer några blad eller plån (pinakides) och en stift (graphium) med hvilken hon skref och utplånade så länge, tils hennes sång var värdig de ämnen hon ville besjunga.

– Kongl. Svenska Museum: Samling af Conturteckningar (1821)

Salong Arcanas merkuriala afton

Musikintro – St Germains transylvanska stycke.

Sångmöns (Kalliopes)  inträde och möte med Drömmen (Onar)

Onar

Välkommen hit till din bror. Jag har väntat dig länge, min syster!

 

Kalliope

Syster? det vet jag ej om. Ljuslockige Febus Apollo

Säger sig vara min far, en Gud med strålar kring pannan,

Lyrans och bildningens Gud, Gud Helios, fader för dagen.

Artemis kallar jag tante, och Timmarne nämna mig syster.

Slägt är jag icke med dig, Morfei nickande styfson! 

 

Onar

Alltså din far, som jag hör, är Apollo, guldlockige strålarn,

Men hvem var då din mor? 

 

Kalliope

Besynnerligt nog, här i Hellas

Ofta oviss man är om sin far, men modren den vet man.

Annorlunda med mig, ty förälskade äfventyr många

Febus med Nymferna haft, så gift som ogift, på bergen.

Träffar mig Himeri pil (tante Artemis säge ock derom,

Hvad hon vill) och blir det en son, som alltid är möjligt,

Pilen jag bryter i tu, och det förr’n pilten är fullväxt,

Skall ej bedraga en qvinna. Jag räds att Apollo har gjort så.

Lyran har jag i arf, och med den jag tröstar väl pilten.

Var ej Attys en Gud, fast ofullständig? så sägs det.

Mnemosyn’ var min mor, dock hviskar man nu allehanda

Om Kariterna tre; Aglaja man prisar som mor ock.

Sant är likväl att du, o Dröm, ej kan vara min broder.

Kalliope uppväcker det appoloniska medvetandet; ljuset, ordningen, rättvisan, strävan efter höga ideal.

Onar

Var ej så stolt. Är också Apollo just icke min fader,

Är han mig huld ändå och låter mig ofta få röra Lyran,

den gyllne, likväl fast jag stammar från åldriga Natten.

Natten är sångens mor, den djupares. Strängade lyran

Till uppmuntran han gaf sömnvandrande ynglingen, när han

En gång ingifvelse fått, en nattlig, ty skalden för dagen

(Stundom det händer väl än) tar mot ur Titaniska djupen

Vilda gestalter alltjemt, och bildar dem om och förskönar,

Underliga, som Östern dem har eller Norden (det sköna

Trifves i Hellas dock helst), men Apollo försmår dem ej derför.

Tar dem som marmorblock, och skär Olympiska Gudar

Utur den plumpa klyft. Hur stiga gudomliga former

Upp under mejselns slag! och liksom stjernorna dansa

Rymden igenom till sferernas sång, så dansa de lätta,

Tämda af sångarens röst till skönhet, till form och fulländning.  

Skönhet är sken, men allt sken behöfver dock ytterst ett något,

Som det kan fästa sig på. Förakta ej Drömmens ingifning,

Febus föraktar den ej. 

Onar uppväcker drömmen, mörkret, natten, det omedvetna, varifrån all inspiration härstammar. Avslutar med att visa upp lyran, varpå musik börjar spelas.

Här ser du lyran, han gaf mig.

 

Kalliope

Detta en lyra! Besynnerligt nog! sjusträngad dock är hon,

Men det är icke strängar, ej rör, som Pans. Det är dimmor

Luftiga, lätta ändå, halfdunkla! Om himmelens stjernor

Gjuta, och månen, sitt silfver derpå, så (tänker jag) bildas

Egna gestalter deraf, men barbariska säkert och vilda,

Främmande, snarare än de sinligt sköna, som Hellas

Älskar betrakta. Ej smak, ej måtta, ej sammanhang i dem!

Skönhet är sanning och måtta och lugn, och skönhetens linea

Ritas ej oviss bland stjernorna ut. Hon drar sig tillsammans.

Formlösa tinget dock saknar till slut all skönhet, ty skönhet

Blifver dock slutligen form, all skönhet ligger i formen.

Hur de tonerna dock må ljuda, hur föga harmoniskt!

Likasom komme de ur en graf, orediga röster

Opp ur afgrundens svalg, som förvirra det tänkande sinnet,

Dansen af vålnader blott utöfver Heroernas dödsfält,

När en grönskande vår har kastat sin mantel deröfver,

Blommorna nicka från högarnas topp. Det kallar du Konst, det? 

Kalliope uttrycker sin uppfattning av de sköna konsterna, som ska vara sinnligt vackra, harmoniska, måttfulla och lugna, varpå hon vänder sig mot Onar igen.

Säg, hvad vill med vidundret du nu?

 

Onar

Sjusträngade lyran

Sådan är, som jag fått den till pris af Febus, din fader.

Högmod (säger man) går för fall, O Kalliopeja!

En gång kommer den dag (om sent, eller tida, jag vet ej),

Men han kommer en gång, det är visst, när Hellas är stoft blott,

Templen ligga i grus, och hindarne beta i staden,

Vargar bo på din höga Olymp, björn ynglar på Ida,

Zeus är en fabel allen, en underlig saga i minnet,

Afrodite är död, det Skönas gudinna; det Sköna

Lefver dock evigt i menniskans bröst, det lefver i sången.

Febus ej strålar i sol, ej i vår. Han strålar i snille,

Lefver i skaldernas sång, och i din, O Kalliopeja!

Floder har Hellas ej då, ej Eurotas, ej Alfeus, ej Peneus;

Alla förgätna! Blott en, heter Lethe, har slukat dem alla.

Den dag kommer en gång. Vi öfverlefva den begge.

 

Säg mig, Kalliope, hvad vill sången? Jo, lifvet försköna,

Bilda af djuriska kräk ett menniskoslägte, som sätter

Himlen till krona på lockarnas natt, och tar majestätiskt

Jorden till län af sig sjelf, men icke af höge Kronion.

Älska hvad Skönt är skall du, och forska hvad Sannt är tillika,

Våga hvad Rätt, och söka det Goda, och följa derjemte.

Barbariet en fiende är till det Sköna för alltid.

Detta är sagans mening om åldriga kriget emellan Gudar och Erebi ätt,

Titanerna, sin tids Barbarer. Men hur når det Sköna sitt mål, hur danas det slägtet?

Jo, genom bildning och konst och smak! 

Onar väcker upp medvetenheten om formernas förgänglighet, men hur något ändå finns kvar. Det finns två eviga krafter i skapelsen såsom inspiration och aspiration, liv och död, evolution och involution. För att transcendera dessa två, tiden och materian, måste sången och konsten få försköna livet.

Men hur finnes det Sköna?

 

Kalliope

Gå, betrakta en menskogestalt, en yngling, en ungmö,

Gynnad af Afrodite med gyllene gåfvorna, Paris

Eller hans Helena, Pelei son, eller jemte den höga

Rosenkindade mön Briseis, dottern af Chryses.

Se dig omkring från Arkadiens berg, der sonen af Hermes

Betar sin hornade hjord på ständigt blommande ängar,

Kantade rundtomkring med susande lunder, men källor

Kröka sig fram öfverallt och spela på röret för Guden,

Fåglarne stämma sin sång, och Selene skiner i qvällen;

Detta är skönhet. Det Sköna är högtidsdrägten på menskan,

Kröningsmanteln, som lätt Naturen kastar omkring sig,

Genomskinlig och fin, kring harmoniska lemmarnas byggnad,

Som när en flicka från Cos sig skyler i fädernefloret. 

 

Onar

Godt! Naturen är skön, och menskogestalten, men huru

Skönhet i Konsten går in, det är mig ännu ej rätt klart.

 

Kalliope

Jo, hvad lifvet har skönt afbildas i Konsten. Hon är blott

Eko och spegelbild af lifvet och alla dess former.

 

Onar

Lifvet alltså är Konstens problem, är grund för det Sköna.

Hvad som icke har lif, är ej skönt, för icke till bildning.

Det är Promethei bild, förr’n han stulit elden från himlen.

Menar du så?

 

Kalliope

Ja rätt!

 

Onar

Men hvad är då grunden för lifvet?

 

Kalliope

Evige Gudarne blott, eller kanske det eviga Ödet,

Blindt, oböjligt för böner, ja det är allt lefvandes urgrund.

 

Onar

Knappast. All verkelig grund för lifvet vill synas mig tvåfald:

Sanningen, tingens natur, det yttres innersta väsen,

Dernäst gestalt eller form, der herrskar det Sköna, O Sångmö!

Äfven det Fula kan blifva oss skönt, blott det är på sitt ställe,

Skuggan jemte sitt ljus. Stå ej begge på målarens tafla? –

Betar du ögonen nu på det Sköna, skummar du ytan

Endast af tingens natur, så bildas du, kan ej fördraga

Hvad som är lågt, oädelt, opassande, falskt och barbariskt.

Derigenom Hellener gått fram, och Barbarerne vikit.

Solen är sångens symbol, och häfderne gå på dess toner,

Febus är bildningens far, symbol af det segrande ljuset.

Detta är formernas rike, min vän. Men form är ej väsen,

Väsendets grund långt djupare är, det Sköna är yta,

Skönhet är sken, ger du ej tillika betydelsen, eller

Väsendets yttersta grund, den evigt varande Sanning.

Sanningens grund, betydelsens djup, äro döttrar af Natten,

Komna från Nord eller ock från Öster, Titaner till ursprung.

Djuptänkt är slägten, med talande drag af den eviga Natten.

Sanning och Godhet och Skönhet är ett, de bära hvarandra,

Från dem alla är jag, som fäder jag prisar dem alla.

Natt är min kungliga stam, mitt rike är skuggornas boning,

Stjernorna äro mitt fädernegods, jag trifves ibland dem,

Går väl uppöfver dem ock, och betraktar tingen från höjden,

Ser deras eviga grund, och ser in i den verkstad, der Gud är,

Sitter och bildar alltjemt och strör ut båd’ solar och jordar.

Der är lifvets grund, det outransakligas. Icke

Fattar du lifvets natur, så länge du dväljes på ytan,

Hänger vid formen allen. Det är Febi fel och Hellenens.

Skönhet är ögonens fröjd och ej mer. Det hela af lifvet

Konsten skall fatta, och icke blott se, men inse, och derför

Medan du ser, är ej dag, det blir dag först, sedan du somnat.

Derför hvad lifvet förvarar på bottnen af tingen, det ser du

Endast vid stjernornas sken, se’n Drömmen har öppnat för inre

Ögat, hvad yttre ej ser. Gestalterne äro dess aning,

Veta ej sjelfve hvad de betyda, symboler de äro,

Klädning förrådande blott en växt, som icke de känna.

Derför ock Drömmen portvaktaren är till Sanningens riken,

Är skattmästarn alltjemt i Gudarnas innersta lönnhvalf.

När hvad sant är och skönt upplyfter ditt sinne från jorden,

Så har dig Drömmen det lärt, hvad okändt var för den vakna.

Dröm är uppenbarelsens röst af salige Gudar,

Bildningens högsta mystèr, utan dröm ej finner du sanning,

Likasom ej utan dikt. På djupet ligga de begge,

Verklighet parad med dikt; helt broderligt trifvas de samman.

Derför förakta ej Drömmarnes Gud, han är Sanningens äfven.

Riktigt Homerus har sagt: ifrån höge Gudarne kommer

Drömmen jemväl: han är skald på sitt vis, på djupaste viset,

Likasom Hierofanten är prest, och firar sin Guds tjenst

På Samothrakes ö, hans gudstjenst nämns för den högsta.

Alltså höra vi två tillsamman: om sång skall ge bildning,

Sanning är Skönhetens grund och begges förening är Konsten.

Bildning är blott genom Konst, derför har jag kallat dig syster.

 

—-

Talte och rörde med spöet vid gyllene lyran. Hon klang som

Aldrig förut, men Onar försvann bland stjernorna åter.

Nedstigande i det eviga vattnet.

Transformation till ormen/draken.

Den giftdroppande draken

• löser upp begränsningar
• hågkomst av barnets bortglömda talang och gåvor
• framfödandet av det merkuriala barnet
• den merkuriala ormens uppstigande ur det giftiga syrliga vitriolhavet
• ormens korsfästelse på jordiskt och andligt kors
• medvetandets runda sfär som transcenderar korset
• den lunariska månkronan som kröner medvetandet
• Melusina och Hermes

Föredrag och bildspel

Kalliopes sång till urmodern, Guds musa

Elixir och den giftdroppande draken

• Dricka Aeshmaim
• Livets vita och Dödens svarta orm under varsin fot
• Uppväckandet av de bägge ormarna, som slingrar sig upp längs kroppen och bildar Hermes caduceus, förandes upp kraft från nedan.
• Naturens fontän, som flödar ned kraft från ovan.
• Hermes två fåglar, och krafterna från nedan och ovan som cirkulerar
• Den filosofiska hemliga eldens uppväckande
• Etablerandet av det olympiska tornets merkuriala sfär

Avslutning

Efterspel med musik och tilltugg för de som önskade dröja sig kvar i musans och merkurius anda.

Ett stort och hjärtligt tack till alla som med innerlighet och närvaro deltog i salongen!

/Husalkemisten 2012-03-24