Gudinnan Sophia

VISDOMENS GUDINNA SOPHIA ser vi som gudomens feminina sida och hon har sitt uttryck i olika traditioner och kulturer under olika namn. Hon är en merkurialt transformerande kraft som förenar motsatserna i det gudomligt feminina.

Sophia, som naturens ljus och intelligens, vägleder människan genom livets processer och initiationer. För att porten till hjärtat ska kunna öppnas och läka klyftan mellan ovan och nedan, så måste alkemisten symboliskt, hugga av sitt eget huvud och bära det i sin hand. Därmed hugger man av intellektets dualistiska seende och kan förflytta medvetandet till det eteriska hjärtat eller nous som utgör porten mellan själ och ande.

DEN MÖRKA MADONNAN

Vi möter Sophia emellertid oftast antingen i hennes ljusa eller mörka aspekt.  Som den mörka mångudinnan, som i det alkemiska verket Aurora Consurgens, är hon stående på den mörka materians sol, och bär universums två poler i sin livmoder, symboliserade av de två ormarna ringlande runt en stav. Den svarta gudinnan bär i sitt inre den bevingade guden Hermes kaducé, med vilken både människans och skapelsens dualitet och splittring kan helas.

Den svarta Sophia inspirerar oss alla till att vara alkemister och söka förena den ljusa solen ovan med materians mörka sol niger och ena fullmånens upplysthet med svartmånen. Genom sin nådefulla svärta visar hon att tillvarons mörka sida är lika viktig som den ljusa, för att människan ska kunna uppleva harmoni och balans. Hon förmedlar insikten om det gudomliga mörkrets roll i den kosmiska dansen mellan motsatserna.

Sophia bjuder in oss i de mörka mysterierna genom sin skönhet och sin väldoft. I den alkemiska, gnostiska och esoteriska traditionen, samt i bibelns visdomsböcker benämns hon som Sophia vilket betyder visdom. Hennes uppenbarelse beskrivs i de apokryfiska Tomasakterna:

”Hon är strålande av en skimrande skönhet. Hennes klädnad är som vårblommor, en doft av sötma dunstar från dem. Sanningen vilar på hennes huvud.”

När vi närmar oss gudinnan följs emellertid ofta det underbara mötet med den sköna Sophia av en upplevelse av den djupaste sorg som i slutändan utgör en del av gud moder själv. Vi har då trätt in i det svarta sorgeflor som täcker gudinnas ljus. Moderns slöja över sin strålande uppenbarelse hindrar människan att förtäras av hennes oerhörda kraft. Den svarta sorgefloden som utgår från hennes slöja förmedlar det heliga vatten som löser upp pansaret runt det av lidande och smärta förhärdade mänskliga hjärtat.

Den svarta madonnan är i gnostisk tradition den svärtade Sophia som fallit från ovan eller stigit ned i materian för att utgöra själva skapelsens livmoder. Som mater eller moder till materian har hon fått uppleva alla de känslor som hör människoblivandet till. Det finns intet som hon inte själv upplevt och inget hos människan som hon finner möjligt att fördöma. Hennes enda bön till människan är att vi ska följa vårt hjärta. För där ens hjärta är, där finns också skatten. Hjärtat ses här som det högre sinne vilket utgör en länk mellan själ och ande och mellan människa och gudom. Sophias mörka sorgevatten löser upp det smuts som hindrar människan att vara i kontakt med det eteriska hjärtat eller nous, vilket är det grekiska namnet på den andliga varseblivningsförmåga som förmedlar direkt kunskap om gudomen och de skapade tingens innersta natur.

Den svarta madonnan bjuder oss en gudinnerlig arketyp som omfamnar motsatserna i det heligt feminina. Genom hennes ibland smärtsamma lärdomar kan människan omfamna sin mörka skugga och därför bli hel igen. Om drottningen och gudinnan tillåts existera i både sin höga och sin låga kvalitet, med sin visdom om tingen ovan såväl som nedan, kan hon åter inta sin plats på tronen och hela det evigt maskulina så han kan ta plats som kungen vid hennes sida.

SOPHIAS FALL I DEN GNOSTISKA MYTEN

Sophia är genom sitt sökande efter visdom en gudinna som spränger gränser för att utforska de okända markerna. Hennes begär att få kännedom om det bortom är också det som får henne på fall enligt den gnostiska myten. Hon lämnar den gudomligt helhetliga pleroman eller fullheten för att stiga ner i de lägre regionerna. Gud söker på så sätt kunskap om sig själv. Den feminina aspekten separerar sig från Det Enda och stiger ned och lär känna visdomens absoluta motsats – ignoransen.

När Sophia i enlighet med den gnostiska myten skapar ett barn utan sin manlige partner så faller hon likt Lucifer och fastnar i materians fängelse. Hon faller på grund av den obalans som uppstår när hon inte längre skapar tillsammans med sin manlige partner – Kristus. Inom den kosmiska alkemin förlorar hon helheten när motsatsparets förening spricker. Kristus och Sophia som annars är ett universellt alkemiskt bröllopspar förlorar härigenom sin enhet men följden är också att en aspekt av Sophia på så vis kommer ned och in i jorden.

Man kan formulera det som att genom Sophias fall skapas materian vilken begränsar gudinnan och människan, men om vi människor befriar den fallna gudinnan ur jorden kan hon visa oss vägen åter till den ursprungliga pleromans fullhet och enhet. Inom alkemin skapas denna enhet inte i världen bortom utan är ett resultat av materians fullbordan och kröning som de vises sten.

SOPHIAS KRÖNING OCG BRÖLLOP

Sophia uttryckt som kärleksgudinnan Venus, Isis, Inanna och mångudinnan, hör till de främsta alkemiska gudinnorna och de söker alla en förening med sin manliga partner. När gudinnan återintegrerats genom det alkemiska magnum opus kan guden och gudinnans bröllop firas i makrokosmos ovan och i mikrokosmos nedan. Brudparets sammansmältning i den heligaste av kamrar föder fram det tredje – det gudomliga barnet.

ALLA GODA TING kom till mig tillsammans med henne, denna söderns vishet som predikar utomlands, som yttrar sin röst på gatorna, skriker över massans huvuden, och i stadens portar yttrar sina ord, sägandes: Kom till mig och bli upplyst, och dina operationer kommer ej att vara förvirrade; alla som åtrår mig skall uppfyllas av min rikedom. Kom barn, lyssna på mig; jag skall lära er Guds vetenskap.

Ur Aurora Consurgens

SALOMOS KÄRLEK TILL VISHETEN

Hon blev mig kär; jag valde henne i min ungdom och strävade efter att göra henne till min brud. Jag greps av åtrå efter hennes skönhet. Hon lyser med sitt höga ursprung, ty hon lever hos Gud, och världsalltets härskare älskar henne.

Hon är ju invigd i Guds kunskap och tar del i hans verk. Om rikedom är något att sträva efter i livet, vad är då värdefullare än visheten som frambringar allt? Om klokhet kan uträtta något, vem i världen är då en större konstnär än hon? Och om någon älskar rättfärdigheten, så är det genom hennes mödor som dygderna kommer: hon lär ut måttfullhet och klokhet, rättrådighet och mod – det bästa en människa kan äga i livet. Och skulle någon därtill längta efter lärdom, så känner hon det förflutna och kan förutse framtiden. Hon förstår sig på tänkespråk och kan lösa gåtor, tecken och under känner hon till på förhand, och hon vet hur tider och skeden skall sluta.

Henne föresatte jag mig alltså att föra hem och leva med, ty detta visste jag: Med sina råd skall hon ge mig framgång, hon skall uppmuntra mig i bekymmer och sorg. Tack vare henne får jag ära bland människorna, redan som ung blir jag hedrad i de gamlas krets. Jag kommer att visa skarpsinne som domare och bli beundrad av de mäktiga. De skall vänta när jag är tyst och lyssna när jag yttrar mig, och om jag talar länge skall de tiga vördnadsfullt. Tack vare henne får jag odödlighet, jag lämnar ett outplånligt minne åt kommande släkten.

Ur Salomos Vishet

När människan möter urmodern, avklädd sina mörka slöjor som hon bär för att skydda oss från att brinna upp av hennes eldvatten, visar hon sig som den gudomliga visdomen, gudshuvudets feminina sida – den röda Sophia eller Isis som grynings-stjärnan som med kärlek vägleder oss åter till gudomlig enhet. Hennes röda elixir bringar visdom och genomsyrar vårt väsen likt en positiv radioaktiv strålning som i sin tur strålar ut från människan så alla omkring påverkas av detta utflöde.

Genom alkemistens arbete med sitt med det stora verket kan både gudinnan Sophia återupprättas och människan som alkemisten krönas av den röde konungen. Vi ser det ofta som att Jungfru Maria eller Maria Magdalena kröns i slutet av opus i de alkemiska verken. Motivet visar att själen och materian nu har nått sin absoluta fulländning och därför kröns. Måndrottningen, såväl som människan själv, som tidigare endast reflekterade solens ljus skiner nu av egen kraft. Sol och måne, ande och materia, gudom och människa inväntar nu sitt slutgiltiga bröllop för att kunna transcendera den binära verkligheten.