Ariadnes kärlekstråd leder ut ur inkvisitionens labyrint

Notre-Dame av Chartres är sannerligen den mest fulländade av alla gotiska katedraler med sina fantastiskt lysande glasfönster och sina gudomligt omfamnande och transformerande Madonnor. Men även i ljusa vatten simmar mörka och dunkla fiskar …

Jag fick uppleva ett möte med Chartres-katedralens mörka inkvisitor vars vrede jag knappt upplevt sedan inkvisitionen under medeltiden.

Under morgonen hade flera av våra deltagare varit på en mycket uppskattad och fin morgonvesper i kryptan och därefter var vi på en mässa uppe i kyrkan med tre präster som ledde varandra med käpp och som verkligen fick en att tänka på en vacklande och döende kyrka. Så är det allt som oftast när vi är i Chartres (liksom de flesta kyrkor) … en del mässor är så fina och andra lämnar en del att önska så därför är det alltid bra att gå på flera.

Vi vandrade sedan stillsamt runt i kyrkan till dess guldkorn och hade kommit till Pelarmadonnan som ursprungligen var en Svart Madonna men som nu målats vit, och jag hade precis hunnit säga att hennes kraft är densamma oavsett färg för den Svarta Madonnan för oss in i djupet och bortom ytan.
Då kastade sig en man med uppspärrade ögon fram mot mig och frågade mycket aggressivt upprepade gånger: Vem är du? Vem är du? Vem är du?
Jag presenterade mig vid namn varefter han förde mig åt sidan från gruppen där de flesta hunnit sätta sig i bön vid pelarmadonnan. Han fortsatte helt rabiat och upprepade om och om igen: Vad gör du? Vem är du? Vad säger du?
Jag svarade sanningsenligt att jag tillhör Sankta Sophia och Sankta Katarina varefter han såg lite förvånad ut och sjönk ihop en stund innan han fortsatte sin inkvisition. Nu skrek han om än tyst och det såg ut som om de svarta ögonen skulle trilla ut ur ögonhålorna: Du är inte präst här, du är inte präst här osv. Vilket jag naturligtvis instämde i men sade att om han är så här upprörd bara av att jag går runt här med grupp hur ska det då gå på eftermiddagen när vi hyrt hörlurar för att kunna guida. Jag tillämpade hans frågeteknik och ställde den frågan upprepade gånger tills han svarade att det är en annan sak.
Jag såg att några i gruppen höll uppsikt och en deltagare hade frågat en vakt vem han var och fått reda på att han var säkerhetschefen där.

Jag märkte att han försökte hota mig på olika sätt men eftersom jag inte gick i gensvar eller tänkte låta hans vrede ta över mötet utan endast fortsatte dialogen om hur vi nu skulle hantera eftermiddagen så blev han allt lugnare. Jag har i möten med vreda människor som inte uppskattar den man är själv eller andra eller det man förestår, märkt om man bara under tillräckligt lång tid håller kärleken i sitt eget hjärta och samtidigt fortsätter lugn dialog så kan änglarna träda in och intervenera. Jag antar att det är så som man hanterar gisslansituationer också exempelvis. Man kan inte bara gå därifrån utan behöver fortsätta lugnt samtal för att komma till en förlikning eller lösning på konflikten. I detta fall slutade det med att han skrattade nästan ursäktande och sade liksom i förtroende att på fredagar när labyrinten är öppen kommer det så många galningar. Vreden hade lagt sig men inte genom ord som sades utan mer genom tålamod, uthållighet och att inte svara på vrede eller rädsla utan hålla fast vid den gudomliga kärleken i sitt hjärta.

Jag lämnade honom och gick åter till gruppen för att vandra bort till labyrinten med vår grupp. Där fick vi under organistens oerhört oharmoniska övande på orgeln hjälp att bryta upp den gamla matrisen med oljud värre än Rafaels ljudande i trumpeten. Det trängde in i varenda cell under vår mycket långsamma vandrande in i mitten av labyrinten eftersom det för dagen var en del märkliga stoppklossar på vår väg. Men vi höll ut och lät vår gamla matris lösas upp och nådde centrum och vägen ut genom Ariadnes tråd.

Minotauren hade redan visat sig tydligt som Säkerhetschefen/inkvisitorn men vi visade att inget kan stoppa de som följer Ariadnes röda kärlekstråd och tjänar visheten och kärlekens kyrka.

Vi avlutade dagen i kyrkan med egen tid med guide i kryptan. Det var en trevlig kvinnlig guide som så fort vi kom till Svarta Madonnan sade: Ni får gärna sjunga.
Vilket vi gjorde först lite trevande och sedan allt mer innerligt. Vi hade en sådan fridfull stund med Madonnan under jord där många av oss hade kommunion och kommunikation med henne.

När vi sedan vandrade genom kryptans långa gång under kyrkan på vägen ut så sade guiden nu mycket ivrigt: Ska ni inte sjunga?! Och i den underbara akustiken gick vi sjungandes:

Sophia, Sophia. Sophia, Sophia.
Vi är i dig, du föder oss,
med tro, hopp och kärlek.
Med tro, hopp och kärlek.

När vi sedan gick åter till hotellet för att byta om inför middagen på Creperiet så begrundade jag det som var inkvisitorns första fråga och verkade bringa honom både mest vrede och fruktan: Vem är du?

Och jag sade till mig själv: Jag är den jag är …

Detta blev en spännande och mäktig upptakt som tagen ur DaVinci-koden på en helt underbar alkemisk pilgrimsresa med en harmonisk, rolig och kompetent grupp ⚜️❤️

Tempelprästinnan 2019-06-02