Är precis hemkommen från en helt magisk graalresa till Englands gröna marker. Det är andra gången som Alkemiska Akademin arrangerar en resa hit i den gyllene graalens fotspår. Även om flera platser besöktes för två år sedan blir ingen resa den andra lik och vi tillåter graalens inspiration och alla dess väktare och bärare att vägleda oss på vår heliggörande färd. Det var också första gången av (totalt 14 arrangerade alkemiska resor nu) som vi hade två par med mor och dotter i gruppen vilket var mycket glädjande och gav graaljungfru-traditionen en helt ny innebörd.

Vi hade Glastonbury som bas och gjorde utfärder till graalens heliga marker och har på så vis färdats, utforskat och gjort imaginationer och ceremonier längs med 6000 år av andlig tradition. Helt fantastiskt har det varit!

Glastonbury Tor – den gamla läran

Vi började vår graalresa med en uppstigning, ingång och nedstigning i Tor, porten till Avalon. Vi trädde verkligen igenom slöjan över Avalon och mötte Morgen, Artur, Brigid, Mikael… och Draken förstås. Därtill en förståelse för den gamla läran och de keltiska alvfurstarna liksom Morgana med sina åtta systrar gjorde detta till en både kraftfull och strålande öppning på vår graalresa och fördjupning i den gamla läran.

I Tors Mikaelstorn, liksom på övriga plaster, deltog människor i våra ceremonier trots att de inte förstod ett ord svenska. De var mycket rörda efteråt på samtliga plaster och det var en nåd att verka så tillsammans med okända människor i var grupps fina och heliga graal.

Glastonbury vars keltiska ursprung på namnet vittnar om en skinande stad av glas eller en Ynys Avallach – äpplenas ö – beskrivs av Dion Fortune, en av de stora förgrundsgestalterna i den västerländska esoteriska traditionen, som det engelska Jerusalem. För två tusen år sedan gick vattnet hela vägen fram till foten av Tors kulle och för den som kom farande dit måste det ha varit en förunderlig syn att närma sig detta förtrollande landskap. Glastonbury har sedan urminnes tider varit en plats kring vilken många legender är spunna. Det är det mystiska Avalon och älvrikets domäner vilket det magiska Tor med sitt torn, beläget högst upp på höjden verkligen vittnar om. I Avalon fanns också en kittel eller källa för pånyttfödelse. Den magiska kitteln som fanns på ön kunde hela de skadade och bringade de döda tillbaka till livet. Glastonbury Tor som i forna tider också var platsen där havet mötte land är också en övergångsplats till en annan existens. Tor anses också vara kullen som rymmer kung Arthurs grav. Tor kan bestigas längs med en spiralformation i landskapet som antyder en pyramidstruktur byggd av människor. Ingen vet när terrasserna på Tor byggdes men man är enig om att de är gjorda av människor och ingen naturlig landskapsformation. Vägen upp till Tor visar pilgrimens hängivna vandringsled eller det gamla präst- och prästinneskapets processionsväg längs med en vindlande labyrint för att nå fram till den mystika världen på andra sidan slöjan om vår tillvaro, denna gång gick vi dock den rakare kungsvägen upp på höjden.

Flera av våra deltagare återvände senare i veckan upp på Tor i både soluppgång och solnedgång och jag har fått se de mest undersköna bilder. Eftersom det var mycket förberedelsearbete inför varje dag så han jag själv inte med det men ska satsa på det om två år när vi håller nästa resa hit.

Tacksamma och fyllda av Avalons eter steg vi ner från Tor efter guidad imagination, etermöten och ljudande för att ägna eftermiddagen i Glastonbury Abbey där fiskarkonungens hemliga lära skulle förmedlas…

Glastonbury abbey och Johannes Döparens kyrka – den nya läran

Josef av Arimatea anses ha grundat den första kyrkan på engelsk mark här i Glastonbury. Han hade enligt traditionen med sig två bägare – en med Jesu blod och en med Jesu svett som också anknyter till den röda och den vita källan. Vi började eftermiddagen med att besöka Döparens kyrka med det vackra glasfönstret som avbildar Josef med de två bäagarna.

Josef satte sin pilgrimsstav i jorden här och likt Arons stav började blomma till en törnrosbuske med övernaturliga och mirakulösa krafter. Han predikade där om den korsfäste Kristus återuppståndelse. Josef stav gavs livet åter, som genom den heligaste alkemi, och började blomma. Trädet har för länge sedan huggits ner men skott hade redan planterats i Glastonbury Abbeys trädgård och utanför Johannes Döparens kyrka och blommar där än i dag.

Trots att det var regn utlovat blev det en mycket härlig och solig eftermiddag där vi förutom Josef av Arimatea och fiskarkonungarna också mötte Lady of the Lake i sjön där hon förmedlade sitt budskap till oss alla. Vi mediterade vid den stora kraftplatsen i Mariakapellets krypta där urkyrkan legat. Alla sökte efter den hemliga Jesus-Maria stenen och vi tonade i Abbotens kök så innerligt så att en spansk grupp ville köpa in sig i hela vår resa framöver. Vi har gett ett löfte om att komma ner och guida dem framöver i stället. Vi avslutade denna dag vid det heliga ägget och åt sedan en mycket god gemensam middag på Gigis italienska restaurang.

På bilden nedan syns när vi tonar i Abbotens kök som har en mycket fin akustik som avslöjar att den måsta varit byggd till ett helt annat syfte än ett kök. Bilden bredvid är från Sankt Patricks kapell där Maria Magdalena transformerar sina demoner…

Alkemisten Sankt Dunstan som kan rida och omvandla besten syns på glasfönstret med djävulen i sitt grepp i Sankt Patricks kapell. Han skapade det röda och det vita pulvret och var en av Glastonburys mest berömda abbotar. Inspiration för en alkemist!

West Kennet Long Barrow

Onsdagen började tidigt med avfärd till West kennet där vi gjorde en omtumlande och synnerligen transformerande ritual kring de keltiska borgarna. När vi trängt igenom de mörka kamrarna såväl i det yttre som det inre och sjöng fridens toner längst in fick vi även här dela vår graal med andra människor från England och Bolivia. De var så tacksamma och även vi… Mycket starkt och helande alkemiskt arbete där vi knöt ihop alla högkulturer som byggt pyramider och megaliter. Vi drack alkemiskt elixir och gick sedan upp i ovan och skådade Silbury hill – den en gång vita kalkpyramiden.

Avebury

Vi begav oss sedan till The red lion – den enda puben som ligger i en stencirkel – för riktigt god engelsk lunch. De som var sugna utforskade Pubens spöken och sedan begav vi oss ut i stencirklarna i blåst och regn. Dungen med de gamla träden med rötterna i ovan gav skydd för meditation och fyllda av paradisisk eter fortsatte vi vår vandring runt både den södra och den norra innercirkeln. De som ville intog Arturs tron eller cirkulerade runt den för att 7 varv för att skåda änglarna. Dagen i Avebury avlutades med en imagination inne vid den forna obelsiken mitt i den helt nyupptäckta kvadraten inne i den ena stencirkeln. Kvadraten är dessutom äldre än cirklarna och daterar nu Avebury kring över 3000 år f.v.t. – mycket spännande. Vi förenade de båda innercirklarna genom att knyta kontakt med hjortprästinnan och Björnprästen som verkat under Aveburys och hela regionens storhetstid,

Stonehenge

Därefter begav vi oss i karavan med bilarna mot Stonehenge men gps verkade liksom vi ha stigit in i den eviga tiden och visade oss till den efterfrågade vita hästen i motsatt riktning till mångas glädje.

Som tur är hann vi fram till vår bokade tid i Stonehenge och solen trängde igenom molnen när vi lämnade månkulturerna för solens kultplats. Vi avslutade vi denna fullmatade dag med att var och en själv fick utforska Stonehenge kraftfulla stenportal.

När jag nu var i Stonehenge för tredje gången fick jag efter uppenbarelser av Merlin och Vivien vara med om något helt oväntat och utomjordiskt! Ett kvanthopp in en annan verklighet som gav påtagliga avtryck i denna värld. Jag förflyttades många meter utan att en sekund gått… två gånger… sk kvanthopp och med vittne. Det var så vackert och förunderligt även med mina mått mätt, men också sedan tärande sen för den mänskliga organismen och därtill mängder av turister. Eftersom jag var totalt nedkyld efter detta äventyr så hade de värme på i minibussen. När jag var tillbaka i denna verklighet ungefär samtidigt som vi skådade Tor så kände jag hettan i bilen och fick reda på att det var 29 grader… och inget hade klagat något. Tack för det alla kära!

Detta är sannerligen en portal av stora mått… kvällen blev en stund av vila och återsamling av min fysiska kropp som nästintill lösts upp.

Jag tappade mitt Chalice well örhänge där och när vi sedan på kvällen åt middag damp det ner från ovan. Nu förstår jag hur dessa stenbumlingar enkelt kan flyttas av den som kan konsten!

Vilka makalösa första dagar då vi trängde igenom slöjan över Avalon och hade en mest förunderlig och transfomerande tid! Den gamla läran uppenbarade sig och därefter väntade solgraalens era på Camelot!

Camelot – Cadbury Castle

Vi steg upp genom en hal och lerig stig liksom riddarna i vildmarken men på toppen av Cadbury castle som menas ha härbärgerat Camelot så fick vi en soligt gyllene dag med föredrag om Artur och Guinevere, graallegenderna, riddarna och de heliga graalbärarinnorna. Samlade kring Runda bordet gjorde vi också imagination kring de heliga graalborden.

Graalens gyllene era och kärl flammade i våra hjärtan när vi sedan återvände ned i byn för lunch (som tog sin tid innan den serverades) på restaurang Camelot. Där fanns också graalens riddare att beskåda.

Riddarna av Runda bordet – Camelots restaurang

Graalriddaren som ska förlösa den gamle Fiskarkonungen måste också ha nått den andliga och emotionella mognaden som gör att han kan se bortom sig själv och sina egna sår och se bortom sin egen vinning och rivalitet. Först då kan han ställa den för graalmyten så essentiella frågan: Vad fattas dig? Hur kan jag hjälpa dig. Han blir då den nye graalkonungen som verkligen vaktar graalen och inte själv använder och nyttjar graalen för eget livsuppehållande syfte. Han undrar hur han ska tjäna graalen och inte hur graalen tjänar honom. Graalriddaren använder sin styrka och sitt svärd till att tjäna gudinnan och hennes heliga bägare. För att återfinna denna ursprungliga enhet och vishet som gått förlorad blir det Percivals och graalriddarnas uppdrag att söka efter det enda som kan hela riket igen – den heliga graalen. Graalens enande kärl rymmer den livseterkvintessens som stod människorna fritt att näras av under Arkadiens gyllene era. Dessa gudomliga äpplen på Livets träd som växte i Paradiset är samma äppelträd som står på Äpplenas paradisiska ö – Avalon. Men det är liksom gudinnan själv numera beslöjat och står inte alla till buds att näras av. Graalriddaren inkarnerar den förlösande aspekten som kan tränga igenom slöjan till eterns, älvrikets och det heliga blodets paradisiska dimension. ( Ur resan graakompendium)

Wearyall hill

Väl hemkomna från Camelot hade alla fri tid i Glastonbury och själv vandrade jag upp på Wearyall hill där Josef först kom när han anlände till Avalons nejder med sin stav. Friden i ovan från myllret nedan fyllde mig och jag fick en så djup kontakt med Josef…

Josef menas enligt Somersetlegender och utifrån graalsagorna ha färdats till Glastonbury och Mendip hill under sina resor i tennhandelns tjänster. På en av sina handelsresor till England ska han ha haft den unge Jesus med sig. Enligt legender ska de ha grundat den första kyrkan i Glastonbury och tillägnat den jungfrumodern Maria. Detta kan var en av förklaringarna till de förlorade åren i Jesu liv i bibelberättelserna och möjligheten finns att han kan ha gått i lära i druidernas visdomsskolor. Denna tradition om att Jesus skulle ha varit i England anspelar William Blakes poem Förord till Milton från De profetiska böckerna på:

​And did those feet in ancient time

Walk upon England’s mountains green:

And was the holy Lamb of God,

On England’s pleasant pastures seen!

And did the Countenance Divine,

Shine forth upon our clouded hills?

And was Jerusalem builded here,

Among these dark Satanic Mills?

Bring me my Bow of burning gold;

Bring me my Arrows of desire:

Bring me my Spear: O clouds unfold!

Bring me my Chariot of fire!

I will not cease from Mental Fight,

Nor shall my Sword sleep in my hand:

Till we have built Jerusalem,

In England’s green & pleasant Land​

White Spring

Sista dagen i Glastonbury hade vi förmånen att ha egen tid för ceremoni i Vita källans stentempel.

Det var verkligen en av resans höjdpunkter att åter få utföra Dion Fortunes Isisritual inne i den vita källans förunderligt vackra tempel. Denna gång fick vi förkroppsliga Isis med vår fantastiska grupp under närvaron av den vita källans två väktarinnor och hela ceremonin i detta förunderliga vita tempel med sina pooler och rinnande vatten var en nåd och en gåva. .

Chalice well

Det blev en avslappnad eftermiddag i Chalice wells gardens där vi satt i gräset och delade våra upplevelser under resan och låg i tyst meditation och lät oss fyllas av platsens eter. Därefter ett helande av varandra alldeles ovan den röda källans brunn gjorde detta till en synnerligen läkande dag. Vi fullbordade sedan alla dagars ceremonier med det röda och det vita elixirets/kälornas förening och med den röda konungen och den vita drottningens förening inom var och en av oss. I Chalice well knöts hela denna graalresa ihop som spänt över 6000 tusen år av andlig praktik och teori kring de eviga mysterierna.

Locket över Chalice Wells brunn gestaltar motsatsernas förening genom en helig geometrisk symbol som avbildar hur två runda cirklar eller graalar överlappar varandra så att centrum av den ena är omkretsen av den andra. Formen skapar en vesica pisces eller mandorla som i alkemin och helig geometri symboliserar det alkemiska bröllopet och den heliga transfigurationskroppen eller odödlighetskroppen.

Sista kvällen åt vi gott och ridderligt gemytligt och alla fick av Akademin varsitt elixir att arbeta vidare med efter hemkomst. De fick i början av resan et tjockt utbidningskompendium som deltagarna betitlade bok så även det kommer nog ge ytterligare föda för kropp och själ när det läses mer efter hemkomst. Sista kvällen i Glastonbyry såg vi också det första stjärnfallet…

Stanton Drew

När Alkemisterna och väktarprästinnan hade lämnat den fina gruppen vi färdats med i 6 dagar på flygplatsen hade vi lite tid för att göra utforskningar inför nästa Graalresa som blir av om två år. Vi fann en oerhörd kraftplats som också är en dold pärla. Det är Englands tredje största stencirkel och stenarna är än äldre än Avebury – senaste dateringar talar om är över 6000 år gamla. Stenarna upplevdes också omedelbart så mycket äldre än i de andra stensättningarna vi varit. Vi mediterade på de olika stenarna, Erika spelade med sitt nya instrument på stenarna och själv lade jag mig i stencirkelns nav och hjärtpunkt! Fantastiskt… och så rejuvenerande och inga andra människor!

Kyrkan var mycket fin med vackra glasfönster och hade inte sprängt in sig mitt i stencirklarna som i Avebury utan verkade vid sidan om. Den mycket gamla och den nya läran var här i samklang, Där fanns också en trevlig Pub – The Druids in med megaliter i sin trädgård som vi hoppas återvända till vid nästa graalresa.

Mendip hill

Vi bodde avslutningsvis en natt mitt i Mendip hills natursköna område… innan hemfärd för utforskande av Priddy med dess gamla och levande legender om att Jesus varit där under sina förlorade ungdomsår i Bibeln. Där finns också en triad av jordcirklar. Han färdades med Josef av Arimatea hit på en av hans många färder i tennhandelns tjänst.

Mycket i Jesus mission blir så uppenbart och självklart när man tänker sig var han som ung kunnat hämta sin inspiration… Priddy var resans sista stopp och där gamla och levande legender förtäljer att Jesus vandrat i sin ungdom med Josef av Arimatea. Vi fick sannerligen en oväntad uppenbarelse i detta Castle of comfort rörande den heliga familjen och Josef av Arimatea… En vision som förändrar mycket och gör allt sannolikt!

Under natten i Mendip hills mörka urskog såg vi så många stjärnfall eller meteorregn när Perseiderna hade sitt maximum. En meteor med synnerligen lång svans som kryssade långt över himlen och många mindre… magiska syner som sedan följdes av orakel och gudinnedrömmar om en person som jag ännu inte mött men som sedan stod i hotellets kök när vi tog farväl. Förunderligt och heligt…

Inom alkemin skulle graalen beskrivas som den renade saltkroppen som bär och härbärgerar gudomligt liv på jorden för att kunna föda fram återuppståndelsekroppen. I Parzifal omtalas graalen som en sten – lapsit exilis – vars kraft likt fågel Fenix bränner allt till aska. Genom graalens försorg stiger man sedan likt Fenix föryngrad och förnyad upp igen. Denna graalsten förtydligar funktionen av graalen som både ett transformationskärl och den alkemiska kropp – de vises sten – som renats och transformerats till en bägare för det gudomliga att verka genom. Graalen är likt den alkemiska pelikanen självförsörjande och därigenom i ett outsinligt flöde. Den heliga graalen är själva bägaren som transformerar det lägre till det högre. Den kokar samman all separation och splittring till en enande kraft som i sin tur helar, förenar och heliggör. Graalen kan på så vis sägas innehålla eterns femte element som tillhör Paradisets och guldålderns ursprungliga materia och som formade tillvaron innan fallet. Graalen bringar ofta odödlighet till den som kan uppenbara den men har också en urskiljande kvalité att sålla bort de som ej är värdiga och beslöja sig för den profana världen. Graalen, liksom dess boning graalslottet, är svår att finna. Endast den kallade, som har modet att möta vildmarkens fasor kan med kärlekens eld, andens renhet, visdomens erfarenhet och empatins välvillighet uppenbara dess djupt överjordiska mysterier.

Tack till er alla älskvärda deltagare som var med och förgyllde denna magiska resa! Tillsammans återskapar vi graalen på jorden…

Foton är förutom mina egna tagna av Tommy,, Anette, Jennifer och Erika mfl som var med på resan samt nya vänner vi mött! Tack för det!

​I den heliga graalens namn vi er ber, graalens änglar stiga ner och hedra oss med er närvaro!

Tempelprästinnan 2017-08-18