Erik Dickmark och Lisa Jeannin som Prima Maters på lördagens Vernissage

Sophiatemplets väktarprästinna Erika Dickmark medverkade vid Lisa Jeannins med fleras vernissage – Mörk Materia på Botkyrka Konsthall under helgen som var. Den 27 maj återkommer Lisa, Katarina och Erika för att hedra utställningen med en alkemisk performanceritual samt ett inledande alkemiskt föredrag av Katarina. Hjärtligt välkomna mellan 18-20 till en afton med helt magisk och alkemisk konst!

Maria Profetissas kärl av Lisa Jeannin och Rolf Schuurman

Tempelprästinnan 2015-03-18

Trubadurerna, dessa kringvandrande provensalska kärlekspoeter, var verksamma vid de occitanska hoven under högmedeltiden (ca 1100- 1300). Ordet trubadur (occitanskans trobar) betyder ursprungligen ”den som finner”. Betydelsen härstammar från hur man såg på diktandet under högmedeltiden, nämligen som konsten att finna den rätta språkliga bilden för att uttrycka sin upplevelse. Den nya bild som trubadurerna fann innebar en högst radikal förändring av kärleksbegreppet som kom att påverka västerlandets fortsatta andliga, kulturella och sociala utveckling fram till i dag.

Från att tidigare ha varit något temporärt som människan upplevde vid tillfälliga känslorus och sexuella lekar (eros, den begärsfyllda själviska kärleken), väsensskild från den kristna gudomliga kärleken som egentligen endast Gud är kapabel till (agape, den utgivande osjälviska kärleken), transmuterades kärleken till att omfatta allt och samtidigt utgöra tillvarons centrum. Kärleken blev människans utmärkande egenskap och all form av tapperhet och ädelmod måste utgå därifrån. Kärlek gör ”de onda goda och de goda bättre”, förkunnade trubadurerna.

Denna höviska kärleken var temat för de flesta trubadurerna. Begreppet hövisk kärlek uppstod långt senare på 1800-talet men anspelar på den kärleksrelation som fanns vid de medeltida franska hoven (därav hövisk) och som var ”en kärlek, på en och samma gång moraliskt upplyftande, passionerad och disciplinerad, förödmjukande och exalterande, human och transcendent”.

Ack, ädla och sköna kvinna,

mitt hjärta glöder!

Ni låter mig ensam brinna

här långt i söder.

Ack låt inte åren svinna,

som allt föröder!

Gudomliga, ljuva kvinna,

som sången föder

med munnens söta krus,

med blickens himlaljus –

befall mig fort till ert hus,

mitt hjärta blöder!

(Bernart de Ventadorn, ca 1130/1140-1190/1200)

(Ur Hjärtats alkemi av Katarina Falkenberg och Tommy Westlund)

Tempelprästinnan 2015-03-18