Archive for mars, 2012

Merkurius och Kalliopes salong

En resumé av årets andra alkemiska salong som vi firade in vårdagjämningen med. Temat var Merkurius medvetandesfär och musan Kalliope, där Esaias Tegnérs mystika dialog Sångmön och Drömmen löpte som en röd tråd, vari Kalliope blir invigd av Onar i drömmens mysterier. Salongen leddes av Katarina och Tommy, med tvärflöjtsmusik av Björn.

Kalliope, hvars namn betyder skön röst, var en af de nio Sånggudinnorna och befattade sig med vältaligheten, men i synnerhet hjeltedikten. På en antik statue, funnen i Herculaneum, läser man också derföre på basen följande inscription: Kalliope har upfunnit hjeltedikten.

Guido Reni har här föreställt henne i ögonblicket af en poetisk inspiration i begrepp at skrifva. Deruti har han afvikit från Antiken der man alltid gaf henne til attributer några blad eller plån (pinakides) och en stift (graphium) med hvilken hon skref och utplånade så länge, tils hennes sång var värdig de ämnen hon ville besjunga.

– Kongl. Svenska Museum: Samling af Conturteckningar (1821)

Salong Arcanas merkuriala afton

Musikintro – St Germains transylvanska stycke.

Sångmöns (Kalliopes)  inträde och möte med Drömmen (Onar)

Onar
Välkommen hit till din bror. Jag har väntat dig länge, min syster!
 
Kalliope
Syster? det vet jag ej om. Ljuslockige Febus Apollo
Säger sig vara min far, en Gud med strålar kring pannan,
Lyrans och bildningens Gud, Gud Helios, fader för dagen.
Artemis kallar jag tante, och Timmarne nämna mig syster.
Slägt är jag icke med dig, Morfei nickande styfson! 
 
Onar
Alltså din far, som jag hör, är Apollo, guldlockige strålarn,
Men hvem var då din mor? 
 
Kalliope
Besynnerligt nog, här i Hellas
Ofta oviss man är om sin far, men modren den vet man.
Annorlunda med mig, ty förälskade äfventyr många
Febus med Nymferna haft, så gift som ogift, på bergen.
Träffar mig Himeri pil (tante Artemis säge ock derom,
Hvad hon vill) och blir det en son, som alltid är möjligt,
Pilen jag bryter i tu, och det förr’n pilten är fullväxt,
Skall ej bedraga en qvinna. Jag räds att Apollo har gjort så.
Lyran har jag i arf, och med den jag tröstar väl pilten.
Var ej Attys en Gud, fast ofullständig? så sägs det.
Mnemosyn’ var min mor, dock hviskar man nu allehanda
Om Kariterna tre; Aglaja man prisar som mor ock.
Sant är likväl att du, o Dröm, ej kan vara min broder.

Kalliope uppväcker det appoloniska medvetandet; ljuset, ordningen, rättvisan, strävan efter höga ideal.

Onar
Var ej så stolt. Är också Apollo just icke min fader,
Är han mig huld ändå och låter mig ofta få röra Lyran,
den gyllne, likväl fast jag stammar från åldriga Natten.
Natten är sångens mor, den djupares. Strängade lyran
Till uppmuntran han gaf sömnvandrande ynglingen, när han
En gång ingifvelse fått, en nattlig, ty skalden för dagen
(Stundom det händer väl än) tar mot ur Titaniska djupen
Vilda gestalter alltjemt, och bildar dem om och förskönar,
Underliga, som Östern dem har eller Norden (det sköna
Trifves i Hellas dock helst), men Apollo försmår dem ej derför.
Tar dem som marmorblock, och skär Olympiska Gudar
Utur den plumpa klyft. Hur stiga gudomliga former
Upp under mejselns slag! och liksom stjernorna dansa
Rymden igenom till sferernas sång, så dansa de lätta,
Tämda af sångarens röst till skönhet, till form och fulländning.  
Skönhet är sken, men allt sken behöfver dock ytterst ett något,
Som det kan fästa sig på. Förakta ej Drömmens ingifning,
Febus föraktar den ej. 

Onar uppväcker drömmen, mörkret, natten, det omedvetna, varifrån all inspiration härstammar. Avslutar med att visa upp lyran, varpå musik börjar spelas.

Här ser du lyran, han gaf mig.
 
Kalliope
Detta en lyra! Besynnerligt nog! sjusträngad dock är hon,
Men det är icke strängar, ej rör, som Pans. Det är dimmor
Luftiga, lätta ändå, halfdunkla! Om himmelens stjernor
Gjuta, och månen, sitt silfver derpå, så (tänker jag) bildas
Egna gestalter deraf, men barbariska säkert och vilda,
Främmande, snarare än de sinligt sköna, som Hellas
Älskar betrakta. Ej smak, ej måtta, ej sammanhang i dem!
Skönhet är sanning och måtta och lugn, och skönhetens linea
Ritas ej oviss bland stjernorna ut. Hon drar sig tillsammans.
Formlösa tinget dock saknar till slut all skönhet, ty skönhet
Blifver dock slutligen form, all skönhet ligger i formen.
Hur de tonerna dock må ljuda, hur föga harmoniskt!
Likasom komme de ur en graf, orediga röster
Opp ur afgrundens svalg, som förvirra det tänkande sinnet,
Dansen af vålnader blott utöfver Heroernas dödsfält,
När en grönskande vår har kastat sin mantel deröfver,
Blommorna nicka från högarnas topp. Det kallar du Konst, det? 

Kalliope uttrycker sin uppfattning av de sköna konsterna, som ska vara sinnligt vackra, harmoniska, måttfulla och lugna, varpå hon vänder sig mot Onar igen.

Säg, hvad vill med vidundret du nu?
 
Onar
Sjusträngade lyran
Sådan är, som jag fått den till pris af Febus, din fader.
Högmod (säger man) går för fall, O Kalliopeja!
En gång kommer den dag (om sent, eller tida, jag vet ej),
Men han kommer en gång, det är visst, när Hellas är stoft blott,
Templen ligga i grus, och hindarne beta i staden,
Vargar bo på din höga Olymp, björn ynglar på Ida,
Zeus är en fabel allen, en underlig saga i minnet,
Afrodite är död, det Skönas gudinna; det Sköna
Lefver dock evigt i menniskans bröst, det lefver i sången.
Febus ej strålar i sol, ej i vår. Han strålar i snille,
Lefver i skaldernas sång, och i din, O Kalliopeja!
Floder har Hellas ej då, ej Eurotas, ej Alfeus, ej Peneus;
Alla förgätna! Blott en, heter Lethe, har slukat dem alla.
Den dag kommer en gång. Vi öfverlefva den begge.
 
Säg mig, Kalliope, hvad vill sången? Jo, lifvet försköna,
Bilda af djuriska kräk ett menniskoslägte, som sätter
Himlen till krona på lockarnas natt, och tar majestätiskt
Jorden till län af sig sjelf, men icke af höge Kronion.
Älska hvad Skönt är skall du, och forska hvad Sannt är tillika,
Våga hvad Rätt, och söka det Goda, och följa derjemte.
Barbariet en fiende är till det Sköna för alltid.
Detta är sagans mening om åldriga kriget emellan Gudar och Erebi ätt,
Titanerna, sin tids Barbarer. Men hur når det Sköna sitt mål, hur danas det slägtet?
Jo, genom bildning och konst och smak! 

Onar väcker upp medvetenheten om formernas förgänglighet, men hur något ändå finns kvar. Det finns två eviga krafter i skapelsen såsom inspiration och aspiration, liv och död, evolution och involution. För att transcendera dessa två, tiden och materian, måste sången och konsten få försköna livet.

Men hur finnes det Sköna?
 
Kalliope
Gå, betrakta en menskogestalt, en yngling, en ungmö,
Gynnad af Afrodite med gyllene gåfvorna, Paris
Eller hans Helena, Pelei son, eller jemte den höga
Rosenkindade mön Briseis, dottern af Chryses.
Se dig omkring från Arkadiens berg, der sonen af Hermes
Betar sin hornade hjord på ständigt blommande ängar,
Kantade rundtomkring med susande lunder, men källor
Kröka sig fram öfverallt och spela på röret för Guden,
Fåglarne stämma sin sång, och Selene skiner i qvällen;
Detta är skönhet. Det Sköna är högtidsdrägten på menskan,
Kröningsmanteln, som lätt Naturen kastar omkring sig,
Genomskinlig och fin, kring harmoniska lemmarnas byggnad,
Som när en flicka från Cos sig skyler i fädernefloret. 
 
Onar
Godt! Naturen är skön, och menskogestalten, men huru
Skönhet i Konsten går in, det är mig ännu ej rätt klart.
 
Kalliope
Jo, hvad lifvet har skönt afbildas i Konsten. Hon är blott
Eko och spegelbild af lifvet och alla dess former.
 
Onar
Lifvet alltså är Konstens problem, är grund för det Sköna.
Hvad som icke har lif, är ej skönt, för icke till bildning.
Det är Promethei bild, förr’n han stulit elden från himlen.
Menar du så?
 
Kalliope
Ja rätt!
 
Onar
Men hvad är då grunden för lifvet?
 
Kalliope
Evige Gudarne blott, eller kanske det eviga Ödet,
Blindt, oböjligt för böner, ja det är allt lefvandes urgrund.
 
Onar
Knappast. All verkelig grund för lifvet vill synas mig tvåfald:
Sanningen, tingens natur, det yttres innersta väsen,
Dernäst gestalt eller form, der herrskar det Sköna, O Sångmö!
Äfven det Fula kan blifva oss skönt, blott det är på sitt ställe,
Skuggan jemte sitt ljus. Stå ej begge på målarens tafla? –
Betar du ögonen nu på det Sköna, skummar du ytan
Endast af tingens natur, så bildas du, kan ej fördraga
Hvad som är lågt, oädelt, opassande, falskt och barbariskt.
Derigenom Hellener gått fram, och Barbarerne vikit.
Solen är sångens symbol, och häfderne gå på dess toner,
Febus är bildningens far, symbol af det segrande ljuset.
Detta är formernas rike, min vän. Men form är ej väsen,
Väsendets grund långt djupare är, det Sköna är yta,
Skönhet är sken, ger du ej tillika betydelsen, eller
Väsendets yttersta grund, den evigt varande Sanning.
Sanningens grund, betydelsens djup, äro döttrar af Natten,
Komna från Nord eller ock från Öster, Titaner till ursprung.
Djuptänkt är slägten, med talande drag af den eviga Natten.
Sanning och Godhet och Skönhet är ett, de bära hvarandra,
Från dem alla är jag, som fäder jag prisar dem alla.
Natt är min kungliga stam, mitt rike är skuggornas boning,
Stjernorna äro mitt fädernegods, jag trifves ibland dem,
Går väl uppöfver dem ock, och betraktar tingen från höjden,
Ser deras eviga grund, och ser in i den verkstad, der Gud är,
Sitter och bildar alltjemt och strör ut båd’ solar och jordar.
Der är lifvets grund, det outransakligas. Icke
Fattar du lifvets natur, så länge du dväljes på ytan,
Hänger vid formen allen. Det är Febi fel och Hellenens.
Skönhet är ögonens fröjd och ej mer. Det hela af lifvet
Konsten skall fatta, och icke blott se, men inse, och derför
Medan du ser, är ej dag, det blir dag först, sedan du somnat.
Derför hvad lifvet förvarar på bottnen af tingen, det ser du
Endast vid stjernornas sken, se’n Drömmen har öppnat för inre
Ögat, hvad yttre ej ser. Gestalterne äro dess aning,
Veta ej sjelfve hvad de betyda, symboler de äro,
Klädning förrådande blott en växt, som icke de känna.
Derför ock Drömmen portvaktaren är till Sanningens riken,
Är skattmästarn alltjemt i Gudarnas innersta lönnhvalf.
När hvad sant är och skönt upplyfter ditt sinne från jorden,
Så har dig Drömmen det lärt, hvad okändt var för den vakna.
Dröm är uppenbarelsens röst af salige Gudar,
Bildningens högsta mystèr, utan dröm ej finner du sanning,
Likasom ej utan dikt. På djupet ligga de begge,
Verklighet parad med dikt; helt broderligt trifvas de samman.
Derför förakta ej Drömmarnes Gud, han är Sanningens äfven.
Riktigt Homerus har sagt: ifrån höge Gudarne kommer
Drömmen jemväl: han är skald på sitt vis, på djupaste viset,
Likasom Hierofanten är prest, och firar sin Guds tjenst
På Samothrakes ö, hans gudstjenst nämns för den högsta.
Alltså höra vi två tillsamman: om sång skall ge bildning,
Sanning är Skönhetens grund och begges förening är Konsten.
Bildning är blott genom Konst, derför har jag kallat dig syster.
 
—-
Talte och rörde med spöet vid gyllene lyran. Hon klang som
Aldrig förut, men Onar försvann bland stjernorna åter.

Nedstigande i det eviga vattnet.

Transformation till ormen/draken.

Den giftdroppande draken

  • löser upp begränsningar
  • hågkomst av barnets bortglömda talang och gåvor
  • framfödandet av det merkuriala barnet
  • den merkuriala ormens uppstigande ur det giftiga syrliga vitriolhavet
  • ormens korsfästelse på jordiskt och andligt kors
  • medvetandets runda sfär som transcenderar korset
  • den lunariska månkronan som kröner medvetandet
  • Melusina och Hermes

Föredrag och bildspel

Kalliopes sång till urmodern, Guds musa

Elixir och den giftdroppande draken

  • Dricka Aeshmaim
  • Livets vita och Dödens svarta orm under varsin fot
  • Uppväckandet av de bägge ormarna, som slingrar sig upp längs kroppen och bildar Hermes caduceus, förandes upp kraft från nedan.
  • Naturens fontän, som flödar ned kraft från ovan.
  • Hermes två fåglar, och krafterna från nedan och ovan som cirkulerar
  • Den filosofiska hemliga eldens uppväckande
  • Etablerandet av det olympiska tornets merkuriala sfär

Avslutning

Efterspel med musik och tilltugg för de som önskade dröja sig kvar i musans och merkurius anda.

Ett stort och hjärtligt tack till alla som med innerlighet och närvaro deltog i salongen!

/Husalkemisten 2012-03-24

Prima maters och Månens salong

Clio - historikens och retorikens musaEn kort resumé av årets inledande alkemiska salong (beskriven här i något mer poetiska ordalag), helgad urmodern och Månen. Salongen leddes av Katarina och Tommy, med musik av Björn.

Musikintro  – Debussy (tvärflöjt)

Förspelet till August Strindbergs Ett drömspel. I dialogen mellan Indra och Indras dotter beskrivs nedstigningen till människornas sfär, den tunga tredje världen där vårt opus i denna tid begynner. Dialogen ackompanjeras av musik.

Den bästa ej, förstås, men ej den sämsta, han heter Stoftet, rullar som de andra alla, och därför släktet stundom grips av yrsel, på gränsen mellan dårskap och förryckthet – Hav mod, mitt barn, det är en prövning endast.

Gabriels fall, där de lysande änglarna faller genom slöjorna in i materiens mörker.

Asmodeus välde utbreder sig, alla himmelska ljus släcks ut…

… de himmelska sfärernas musik hörs ej mer. Blott en förvanskad mänsklig klagostämma som ropar: se mig, hör mig, rädda mig, älska mig!

Den svarta ängeln inträder, ljusbärerskan. Hon vägleder in i bergets urdjup och uppmanar den fallna människan att aktivera sitt eget, inre, ljus.

Föredrag och bildvisning, om prima materia som den förkastade hörnstenen, uppå vilken templet måste byggas. Hågkomsten av fallet, det fall som skedde innan tidens begynnelse och som ständigt sker i vårt medvetande. Jordens musa, Thalia, som både är den som begynner och kröner verket.

Rening genom de kaldeiska riterna.

Åkallan av Månens krafter, änglar och medvetandesfär, enligt Hertig Carls 1700-tals riter.

Musik, Atalanta Fugiens #30.

Föredrag och bildvisning, om Månen (Luna) i alkemin.

Inbjudan av Clio, månens musa. Clio är retorikens, hjältediktens och historieskrivningens beskyddarina. Genom att känna sin historia, den allmänna och den unika, kan månmedvetandets polariteter transcenderas.

Uppstigande genom månens sfär, och etablerandet av grunden till det olympiska tornet.

Clios sång till mångudinnan.

Elixir, konsekrering och intagande för alla deltagare.

Stort tack till alla som kom och deltog i salongen!

Husalkemisten 2012-03-15

Clio - historikens och retorikens musa

Solen och månen i förening

Dagens fullmåne på internationellla kvinnodagen i kombination med de starkaste solvindarna på många år kan ge upphov till eller ge kraft åt ett medvetande i oss människor som i alkemin ses som det hermafroditiska barnet. När den fullbordade måndrottningen förenar sig med den starkt lysande solen föds det tredje som en förenande arketyp. Hermafroditen är likt Merkurius vår andliga och transformativa potential och denne ger sig ofta tillkänna som en stark längtan efter något mer och större än det trivialt världsliga livet. Människan upplever en längtan bort från det som binder själen i materian och känner en stark längtan efter enhet och kärlek. Genom Merkurius blir man varse sitt kall och känner dragningen till att åter vara det som man i begynnelsen en gång var – förenad med Det enda. Denna längtan blir den röda tråd som för människan vidare i magnum opus. Hermafroditens födelse tillåter merkurius-energins medvetna aktivering och på sikt eros/filius macrocosmis födelse som är den skapande kärleken i det gudomliga barnet. Så med dagens starka mån och sol energier så är det bara att passa på och förena dem så gott det går så att Merkurius förenande kraft kan verka inom och utom oss.

 

Välkomna sedan på Alkemiska Akademins Merkurius-salong den 20 mars på Gotlandsgatan 74 kl 19-21.

 Tempelprästinnan 2012-03-08

 

 

 

Traditionalism och förnyelse

Som alkemist är det lätt att bortse från förnyelsens vindar. Både gamla arkaiska texter och beprövade metoder och material är, som regel, så mycket mer tacksamma att djupstudera och arbeta med än de många postmodernistiska tolkningar och dubiösa vanföreställningar som blott synes erbjuda simpla snabblösningar. En inte helt ”modern” inställning, förvisso, men så söker ju alkemisten sig tillbaka till tidens upprinnelse, genom den philosophia perennia som likt Ariadnes tråd förbinder mystikens dåtid, nutid och framtid.

Likväl har nu undertecknad fallit för frestelsen att omfamna det moderna livet. Jag sitter i natten och stirrar frågandes på mitt ”nya barn”, med känslor såsom glädje, upprymdhet, bävan och förundran. Så, vad är det då för något som fått mig på fall? Jo, en sprillans ny albedofärgad galax, även känd som samsung galaxy s2. Dvs en smartphone. Känner mig dock allt annat än smart, när jag gång på gång har varit nödgad att fråga min dotter om hur jag ska göra, och vilka appar man tydligen inte kan klara sig utan. Och undrar vad den senaste magiska operationen (att göra någonting jag aldrig gjort tidigare, varje dag, under en filosofisk månad) skulle vara bra för…

Men med detta sagt är jag övertygad om att jag inom en väldigt snar framtid inte kommer kunna minnas hur livet kunde gestalta sig utan detta ”livsviktiga” redskap. Naturligtvis i förhoppningen att både kropp, själ och ande kommer kunna nyttja de många möjligheter som verkar erbjudas… och i väntan på Godot kanske det även blir en wordfeud (som dottern snabbt introducerade mig för). Ack ja, vilka lyxproblem för en modern alkemist…

/Husalkemisten 2012-03-03

Ny bok om inre alkemi

Det är med stor glädje vi tillkännager att en ny bok om inre alkemi har sett dagens ljus…

Den första deluxutgåvan är reserverad för våra kursdeltagare, men nästa utgåva kommer att spridas även utanför Akademins ramar.

/Husalkemisten 2012-03-02

Aktuellt
  • Lör 24/11/2018: Alkemiutbildning helg 4
WPEC is proudly sponsored by
True Media Concepts
Nyhetsbrev
Visdomsord
“Människan är en syntes av oändlighet och ändlighet, av det timliga och det eviga, av frihet och nödvändighet.”
- Sören Kierkegaard